Befria Sápmi

Timbro, en svensk marknadsliberal tankesmedja, släppte nyligen en rapport med omfattande förslag på hur svensk lagstiftning och politik gällande renskötseln bör ändras. Rapportens författare Adam Danieli menar att statligt markägande, kollektiva rättigheter och ett kraftigt reglerat renskötselmonopol hämmar nytänkande och självständighet. Han menar att staten skapat ett system med svaga äganderätter, inskränkt näringsfrihet, rättsosäkerhet och etniskt baserad särreglering och att detta är något både det samiska folket och andra förlorar på. Lösningarna är att bland annat att marken privatiseras och går över i samebyarnas ägo, att Sametinget avvecklas, att subventioner till rennäringen tas bort och att samebyarna ges näringsfrihet.

Jag kommer inte diskutera själva rapporten eller analysera dess förslag, utan jag kommer att sammanfatta det jag tar med mig från själva eventet, både presentationen av rapporten och det efterföljande panelsamtalet, och de tankar diskussionerna väckte i mig.

Presentation av rapporten

Eventet startade med en presentation av rapporten och bakgrunden till dess uppkomst. Det som slog mig i denna presentation är den självklarhet med vilken Adam förklarar att Saepmie (Sápmi) är koloniserat, och hur samerna i historien och nutid utsätts för rasism. Adam förklarar att det inte har funnits en tid då systemet för renskötseln fungerat. Vad jag hör är att det inte funnits ett fungerande system sedan staterna Norge, Finland och Sverige la sig i renskötseln. Adam menar att de konflikter som kantar renskötseln är unik i Sverige, att det i andra fall där flera vill använda mark finns verktyg att hantera de skilda intressena, något som alltså saknas i Saepmie. En konflikt han nämner är den mellan turismen och renskötseln ”där turisterna stör renarna, deras kalvning framförallt”. Jag vill uppmärksamma dessa ordval, att det är turisterna som stör. I diskussioner gällande konflikter mellan renskötseln och andra likställs ofta parterna. Samiska mänskliga rättigheter väger lika som statens ekonomiska intressen, turisternas rätt till friluftsliv likställs med ett djurs möjlighet att föda sina barn ifred. Jag uppskattar därför Adams sätt att tala om detta.

När det däremot diskuteras om Kallak (Gállok) säger Adam att samexistens inte blir möjlig, och att detta blir en ”kamp på liv och död för båda sidor”. Jag ställer mig frågande till detta sätt att uttrycka sig. Kampen för en sida är alltså rätten till språk, kultur, näring för sig själva och sina barn, rädslan att för alltid förlora de marker som ens liv bygger på och ens själ är kopplad till. Den andra sidan är ett företag som kämpar för att få pengar. Är det liv och död för båda sidor?

När diskussionerna gick över till att tala om äganderätt nämns Skattefjällsmålet. Samer hävdade i detta mål äganderätt, med grunderna i att man betalat skatt för de områden man brukat. I Skattefjällsmålet fick samerna ”en halv äganderätt som ju inte är en superlyckad konstruktion” som Adam uttryckte det. Men frågan blev då om det ens finns ett intresse från samer att äga marken? Matti Blind Berg (förbundsordförande Svenska Samernas Riksförbund) sa då tydligt att han anser att samerna redan äger marken. Motkommentaren var att staten inte håller med om det. ”Det är sällan jag och staten är överens”. Truth be told. Matti resonerade som så att även om samerna formellt skulle äga mark så skulle man ha mycket lite mark och därmed makt i jämförelse med de stora markägarna i Saepmie att det skulle bli svårt att göra skillnad.

”Det är sällan jag och staten är överens”

Per Magnusson, en advokat som företrätt och assisterat flertalet samebyar i olika förhandlingar, berättade om sin upplevelse. ”När jag företräder samebyar upplever jag att de har en enorm tvångströja. Det finns så mycket regler vilket begränsar utrymmet att agera. Men samtidigt påtvingas man att med mycket små resurser hantera stora företag med mycket större resurser. Samtidigt får samebyarna inte utveckla sin verksamhet”. Frågan ställdes hur samebyarnas handlingsutrymme hade förändrats om de haft äganderätt till sin mark, särskilt i förhandlingar med exploatörer. Per anser att maktpositionerna skulle sett helt annorlunda ut. I andra länder finns IBAs (Impact and Benefit Sharing Agreements) vilket är avtal som sluts mellan urfolk och företag, särskilt gruvföretag. ”Samebyarna hade kunnat få någon glädje av exploateringarna. De har inte bett om att gå in i dessa förhandlingar. Samebyar är oerhört modesta, försynta, och de pratar inte gärna om pengar i dessa förhandlingar. Jag ser att man åtminstone hade kunnat lindra smärtan och skadan av intrång genom att få en rimlig ersättning. Utgångspunkten är att man helst inte vill ha intrång, men blir det så så hade samebyarna i alla fall kunnat få någon uppsida av det”

”Samebyar är oerhört modesta, försynta, och de pratar inte gärna om pengar i dessa förhandlingar. Jag ser att man åtminstone hade kunnat lindra smärtan och skadan av intrång genom att få en rimlig ersättning.”

När Tobias Kluge – jurist på Svemin, Sveriges branschorganisation för gruvor, släpps in i samtalet tar det en intressant, men irrelevant, vändning. Förutom att säga att en privatisering av mark skulle göra det svårare, eller i alla fall inte enklare, för gruvor att få tillstånd, går han över till att prata om andra värden som säkras av statligt ägande av marken i Saepmie. Allemansrätten är en sådan. PM Nilsson, VD på Timbro, kontrar med att det ju finns ett friluftsliv i södra Sverige också och säger att ”det är gulligt att gruvnäringen är så bekymrade om friluftslivet”. Jag undrar varför Svemin inte är tydligare med sin agenda, vilket ju är att möjliggöra för gruvdrift. Varför vill inte Svemins företrädare prata om gruvnäringens intressen, utan skiftar fokuset till fjällvandrarnas behov?

Varför vill inte Svemins företrädare prata om gruvnäringens intressen?

Under rapportsläppet användes en del ord och uttryck som har vitt skilda betydelser och uttryck som synonymer. Även grundfrågan som diskuterades hette ibland en sak, ibland en annan.

Vid flera tillfällen sägs det att rapporten ger lösningar på ”samefrågan”. Vad är samefrågan? Är det frågan om renskötselns markrättigheter? För politiken och lagarna kring ”samefrågan” betyder i min värld mer än bara renskötseln. Det betyder samiskt språk, kulturella uttryck, samisk media, samiskt medbestämmande och representation, äldrevård och skola för samer med mera. Menades renskötseln eller menades samefrågan? Och om det är det senare som menas, vad innefattas då i ”samefrågan”?

Begreppen minoritet och urfolk blandas också ihop, eller används lite hipp som happ. Särskilt tydligt är detta på Timbros hemsida. När samiska rättigheter diskuteras, särskilt rättigheter kopplade till markanvändning, ska samernas urfolksstatus alltid erkännas. Att endast tala om samiska folket som en svensk minoritet är inte nog. Om Timbro med sin rapport har en ambition att stärka samiska folkets rättigheter så bör de vara mer noggranna med detta.

Uttryck som under eventet också användes synonymt var ”samerna” och ”samebyarna”. En exempel på detta var en fråga som ställdes till Matti: ”vad skulle samerna förlora på de föreslagna reformerna?” i samband med en diskussion gällande förslaget för samebyarna att få sin äganderätt till marken lagstadgad. Det är en väldig skillnad på vad samer i samebyar, vad samebyar som organisation och vad samiska folket skulle tjäna eller förlora på om de föreslagna förändringarna blev verklighet.

sÅ, VAD TAR JAG MED MIG?

Jag deltog i detta rapportsläpp med stor skepsis. Jag förväntade mig förslag för hur det samiska folket ska få ett bättre liv, men utan förståelse för den samiska världssynen. Alltså en rapport helt i linje med hur förslag från vita män som ska rädda det ociviliserade samiska folket brukar se ut. Och detta var på många sätt precis vad jag möttes av. Men vad jag också möttes av var en organisation som bjöd in oliktänkande till ett panelsamtal, ett panelsamtal som präglades av humor och en presentation av rapporten som genomsyrades av erkännande av samiska rättigheter och de övergrepp som samer blivit och blir utsatta för.

Jag håller inte med om alla de lösningar som Adam i sin rapport föreslår och jag saknar en förståelse för det samiska folket – vår kultur, vår identitet, våra behov och vår vilja. Särskilt tydligt blir detta när de kollektiva rättigheterna ifrågasätts. Men jag är glad att fler pratar om den skeva politik och de rasistiska regler som präglar våra liv. Och jag är glad att Timbro arrangerade ett event där vi kunde diskutera de viktiga frågorna som kantar renskötseln och den markanvändning som nu konkurrerar med den. Säga vad man vill om att liberalisera renskötseln, men att dessa förslag skapat en debatt är det inget snack om. En debatt som jag välkomnar.

Säga vad man vill om att liberalisera renskötseln,
men att dessa förslag skapat en debatt är det inget snack om.